Jag är har legat och tänkt på det här med ätstörningar. Om hur vanligt det är och hur lätt det är att hamna där.
För precis 2 år sedan så började jag hetsbanta inför min student, jag började dricka Nutrilett shakar och just då visste jag inte att det var början på någonting som kunde blivit min död.

Jag vill varna alla er som funderar på att börja banta inför sommaren. För mig så slutade det som sagt inte med att dricka dom där groteskt äckliga shakarna utan jag slutade äta helt. Levde på vatten och kaffe. Rasade i vikt även fast att jag redan var smal. Och sen så hände det, utan någon kontroll alls så började jag äta. OCh inte lite för om man inte ätit på flera veckor så vill man ha mycket. Tyvärr så tappade jag allt då, jag fick total ångest och visste inte vart jag skulle ta vägen. Så jag började kräkas. Och jag minns så bra första gången, jag var ensam mitt i natten och jag grät. Grät för att jag visste att jag gjorde fel, att jag tappat all kontroll. Det var hemskt.

Jag lovade mig själv att det aldrig mer skulle hända men sen var jag inne i det. Jag svalt mig själv på dagarna och hetsåt på kvällarna. Kunde kräkas upp till 15 gånger på rad. Jag levde i ett helvette och jag hade ingen chans att ta mig ur det själv. Så jag sökte hjälp, och ja hjälpe var bra men det var sån väntetid så jag hann bli ännu värre.

På hösten så orkade jag inte mer, jag ville inte kräkas och min enda lösning på det var att sluta äta. Det började blöda i halsen när jag kräktes och det skrämde mig.
Jag åt ingenting på en vecka, drack bara kaffe. Jag kollapsade på Solna station, fick hjälp in i en taxi och blev inlagd på psyket.

Där insåg jag att jag var tvungen att börja äta igen, jag kämpade och det gav resultat. Jag började min behandling våren efter, jag fick jättebra hjälp och till sommaren var jag frisk. Det går inte att beskriva känslan av att kunna äta mat, vad du vill utan att få ångest.

Jag hatar inte mig själv längre, jag har lärt mig att älska mig för den jag är, hur jag än är.
Jag kan inte göra mer än att dela med mig av min historia och hoppas på att ni förstår hur dumt det är.

Så här var det att jag skulle ta studenten i somras och fick för mig att jag skulle gå ner i vikt innan den, jag skulle bli smal då jag alltid sätt mig själv som tjock. Jag har läst konditori i 3 år på gymnasiet vilket gör att man lägger på sig lite, men iallafall så började jag med att äta tabletter som skulle öka min ämnesomsättning och ja det var nog det som triggade igång mig.
Sen började jag på den äckligaste pulverdieten som jag mådde skitdåligt av, men jag tvingade mig själv att dricka det. Jag åt c:a 3 påsar om dagen vilket var alldeles för lite, jag fick alltså i mig 300 kalorier om dagen plus att jag hade börjat träna som en tok.
När jag tittar tillbaka nu så ser jag att det kunde inte gå annat än fel, men sen så tog jag studenten och slutade skolan vilket resulterade i att  jag tappade mina rutiner helt, jag jobbade nästan varje dag och slutade nästan äta helt. Jag tyckte att vattenmelon var det bästa som hade hänt mig och jag åt en bit vattenmelon om dagen och massor med kaffe som skulle få mig att orka, efter det så beställde jag en resa till Turkiet som jag fick som ett till mål att gå ner ännu mer i vikt.
Allting bara flöt på och jag blev svagare och svagare och till sist fick jag sån ångest av allt att jag började att hetsäta, och spy. Första gången jag spydde så grät jag, jag var så rädd och äcklad av mig själv att jag inte visste vart jag skulle ta vägen, och alla runt om mig förstod att det var nåt fel, mina föräldrar fick reda på det och dom hjälpte mig att söka hjälp, tyvärr så tog det 3 månader för dom att ens höra av sig, det finns så många som mår dåligt!

Så under sommaren blev det en rutin att jag kräktes efter jag hade ätit, det spelade ingen roll vart för efter ett tag så slutar man tänka på hur äckligt det är, och det är verkligen hemskt! jag skämdes aldrig över det jag gjorde och jag visste att det var ett problem från första början men ändå hade jag inte kraften och styrkan att sluta. En vecka när det var som värst gick jag ner 8 kg, helt stört men jag kan säga det att det var absolut inte värt det, jag tror aldrig att jag har mått så såligt som jag gjorde då.
Man vill bara krypa in i ett hål och sitta där helt ensam för sjukdomen gör att man bara vill vara själv, bara skada sig själv för det är det man gör.
Jag dog lite mer för varje dag som gick och min livsglädje försvann. Jag blir fortfarande rädd när jag tänker tillbaka på hur jag mådde. Men jag tror att det bästa var att jag vågade be om hjälp och jag vågade berätta för andra, det hjälpte mig så mycket! Och jag har svårt att se att jag var den där tjejen som hängde över toaletten och spydde tills jag var så utmattad att jag nästan inte kunde gå.
Turkiet resan kom som en räddning för mig, jag hade svalt mig själv så att jag skulle känna mig snygg där, det patetiska är att det spelade ingen roll hur jag såg ut för jag var inte nöjd ändå.
Jag åt normalt under den veckan i Augusti, jag levde verkligen livet och allt gick bra, men när jag kom hem kom problemen såklart tillbaka, och vid den punkten så hade det gått så långt att jag inte brydde mig längre, förens för någon månad sen, när jag spydde så mycket att jag frät sönder min strupe och jag började blöda i halsen, hur äckligt är inte det? och hur sjukt är det inte att man behandlar sin kropp så dåligt som jag gjorde? nej fy.
Men då slutade jag äta iallafall, jag ville inte spy mer och det ända sättet jag såg var att sluta äta helt, så efter en vecka utan mat och bara kaffe så kollapsade jag, som tur var hade jag bra människor runt om mig som brydde sig och hjälpte mig.
Sen dess har jag åkt in och ut från psyksjukhus flera gånger, jag tänker inte skämmas för det för alla kan må dåligt ibland! Och det var då jag bestämde mig för att sluta  fokusera på maten och börja fokusera på att bli frisk och pigg, och jag har verkligen lyckats bättre än vad jag trodde, jag är så stolt över mig själv! Och jag vill hjälpa dig, du som sitter där och läser hur svårt jag haft det, du som känner igen dig eller har kanske en vän som har samma problem som jag, det är dig jag vill visa att det faktiskt går att bli bra om man orkar kämpa, för det lovar jag att om man orkar härda ut så kommer solen efter regnet!
Jag har lärt mig så mycket om mig själv på den sista tiden och det är inte VÄRT det att hålla på att skada sig själv som vi gjort, det är inte okej! Livet handlar om så mycket mer än bara vikten, och jag tänker hjälpa andra, för inte ens den person som jag hatar mest i världen är värd att må så dåligt och gå igenom det jag gjort.

nej nu är det dags att lägga av och börja må bättre, för det finns inget viktigare i livet än just livet, ta vara på det och sluta plåga dig själv, jag VET att du kan klara det, kanske inte helt själv för det går inte, man måste ha människor som stöttar en men du kan klara det bara du vill det! Jag hjälper gärna till och svarar gärna på frågor, det är bara att maila mig, jag vet att vi kan vinna över ätstörningarna.

Jag önskar er all lycka på vägen och som sagt så hjälper jag gärna till, för jag vet hur det är och det är inte många som gör. Jag blir så otroligt stolt över er som vågar skriva, vågar ta steget och vara så modiga, det är så starkt och då vet jag att ni är på rätt väg! nu är det dags att börja älska livet, och om jag kan klara det, då kan du också det!

Jag är stolt över att jag kan vara så ärlig, det vinner jag på i längden, tack för allt stöd jag får från er!

jag vaknar varje dag och säger till mig själv att idag kommer det bli den bästa dagen någonsin, jag måste intala mig massa positiva saker så dom negativa sakerna som gärna vill snurra i mitt huvud försvinner.

idag kämpar jag varje dag mot ångesten jag får över att äta mat, så jag trotsar mig själv genom att äta 6 gånger per dag jag måste ha en rutin för att få det att hålla, jag tycker fortfarande att det är svårt att äta vissa saker och jag håller mig borta från vissa saker som jag vet triggar igång mig.
jag har ett matschema och jag äter ganska strikt.Och om jag inte hade haft det så strikt och jobbigt så hade jag aldrig klarat det tror jag, jag är en extremt envis tjej och jag kämpar hela tiden, för jag vill inte hamna tillbaks där, hängandes över toaletten med spya i hela ansiktet i panik bara för att jag stoppat i mig massa mat. Massa mat som min kropp faktiskt behöver för att fungera. jag har verkligen gjort så mycket äckliga saker bara för att jag bryr mig så mycket, för jag har lärt mig den svåra vägen att det är faktiskt så, att om man inte äter så orkar inte kroppen med. För mig kom det till en extrem punkt då jag inte ätit på en vecka för att jag ville inte spy, så jag skippade helt maten och det resulterade i att jag gick ner massor i vikt under en kort period vilket gjorde så att jag blev mer död än levande, så hemskt var det faktiskt! jag var då helt totalt utmattad både psykiskt och fysiskt, jag blev då inlagd på sjukhus, för enligt läkarna var jag en fara för mig själv, tänk er att få höra det, jag som är en sån glad och positiv tjej som brukade älska livet fick höra att jag var en fara för mig själv! jag blev totalt knäckt men det var också då , då jag bestämde mig för att nej jag kan inte leva ett sånt här liv,jag måste göra någonting åt det här, för jag vill inte dö.
Det handlade om liv och död för mig, jag kan knapt förstå det själv idag, men så var det, bara för att jag ska bry mig om vad andra tycker om mig höll jag på att dö.
nej så då bestämde jag mig för att börja äta 6 gånger om dagen, för det behöver min kropp , sagt och gjort och nu sitter jag här 1000 gånger lyckligare än vad jag varit någonsin. jag har klarat det så jävla bra och jag är så stolt över mig själv!
MEN jag tror inte att jag hade klarat det om jag inte hade fått hjälp, och stöd från mina vänner och min pojkvän som hjälp mig med så mycket.
jag får mail hela tiden från tjejer som känner igen sig, det gör mig både glad och ledsen, jag vill försöka vara ett stöd men jag blir också ledsen för att jag ser hur många det är som faktiskt behöver hjälp. men snälla fortsätt att skriv och fortsätt och kämpa, för det ska jag! jag kan så stolt säga att istället för att spy 6 gånger om dagen så äter jag 6 gånger om dagen, den du!
jag mår så mycket bättre idag och jag vet att tillsammans så kan vi klara det här!
just idag ska vi vara extra starka och tänka lite extra på oss själva, snälla ge inte upp för det finns hjälp att få och det är så värt det! och jag kan lova er, att det inte är värt den smärtan att vara smal, nej nu är vi lyckliga för det vi har istället tycker jag!

tack!

Idag får jag hjälp från lite olika ställen, jag ska komma in på en intensiv behandling på ett ätstörningscentrum, sen har jag kontakter i öppenvården som jag pratar med för att få ner min ångest.
Och när jag hörde att jag var för ångestfylld för att ens komma in på behandling så blev jag lite ledsen men ändå så fick jag så mycket motivation att bli friskare, så nu äter jag 6 ggr om dagen och det funkar så bra, ångesten efter maten som alltid brukar vara så stor har gått bort lite, självklart är det jobbigt i några minuter men det är så stor skillnad från förut!
En till sak som hjälper mig är att jag har berättat om min ätstörning, jag har varit väldigt öppen och det gör att man förstår själv hur sjukt det är.

jag tycker att vi ska hjälpas åt, för tillsammans kan vi bli friska och jag hjälper gärna till och stöttar alla, för det är verkligen ett stort seriöst problem. Det är bara att skicka ett mail eller skriva en kommentar så ska jag försöka svara!

var stark, för det är jag och hoppet finns, jag känner att om jag kan klara det så kan ni!ge inte upp, för det finns hjälp att få!

så nu vill jag, för att jag vet att jag inte är ensam om det här och jag ser mig själv som frisk snart men självklart har resan mot ett friskare jag nyss börjat och jag vill att flera ska välja den vägen, och jag hoppas verkligen att jag kan inspirera er andra! För nu är det dags att välja den lyckliga vägen, kommentera gärna så jag vet hur jag ska gå vidare med att hjälpa.

nu har jag varit helt ärlig och jag hoppas verkligen att ni kommer kunna dra nytta av det, för jag har klarat så mycket att ingenting kan dra ner mig nu!