Godmorgon!

Jag är har legat och tänkt på det här med ätstörningar. Om hur vanligt det är och hur lätt det är att hamna där.
För precis 2 år sedan så började jag hetsbanta inför min student, jag började dricka Nutrilett shakar och just då visste jag inte att det var början på någonting som kunde blivit min död.

Jag vill varna alla er som funderar på att börja banta inför sommaren. För mig så slutade det som sagt inte med att dricka dom där groteskt äckliga shakarna utan jag slutade äta helt. Levde på vatten och kaffe. Rasade i vikt även fast att jag redan var smal. Och sen så hände det, utan någon kontroll alls så började jag äta. OCh inte lite för om man inte ätit på flera veckor så vill man ha mycket. Tyvärr så tappade jag allt då, jag fick total ångest och visste inte vart jag skulle ta vägen. Så jag började kräkas. Och jag minns så bra första gången, jag var ensam mitt i natten och jag grät. Grät för att jag visste att jag gjorde fel, att jag tappat all kontroll. Det var hemskt.

Jag lovade mig själv att det aldrig mer skulle hända men sen var jag inne i det. Jag svalt mig själv på dagarna och hetsåt på kvällarna. Kunde kräkas upp till 15 gånger på rad. Jag levde i ett helvette och jag hade ingen chans att ta mig ur det själv. Så jag sökte hjälp, och ja hjälpe var bra men det var sån väntetid så jag hann bli ännu värre.

På hösten så orkade jag inte mer, jag ville inte kräkas och min enda lösning på det var att sluta äta. Det började blöda i halsen när jag kräktes och det skrämde mig.
Jag åt ingenting på en vecka, drack bara kaffe. Jag kollapsade på Solna station, fick hjälp in i en taxi och blev inlagd på psyket.

Där insåg jag att jag var tvungen att börja äta igen, jag kämpade och det gav resultat. Jag började min behandling våren efter, jag fick jättebra hjälp och till sommaren var jag frisk. Det går inte att beskriva känslan av att kunna äta mat, vad du vill utan att få ångest.

Jag hatar inte mig själv längre, jag har lärt mig att älska mig för den jag är, hur jag än är.
Jag kan inte göra mer än att dela med mig av min historia och hoppas på att ni förstår hur dumt det är.